När vi vet att vi har en bra nyhet, en bra berättelse, att
skriva om vill vi göra den så intresseväckande som möjligt. All information som
är relevant och intressant vill vi förstås ha med när vi skriver vår artikel.
Men givetvis går det inte att skriva vad som helst, och här kommer mediernas
etik in i bilden.
Medierna i P1 tar den 31 januari 2009 upp frågan om mordet
på en man i Malmö kring jul ett par veckor tidigare. Mord rapporteras om ofta,
så omständigheter som skulle ge detta specifika mord ett ännu större
nyhetsvärde blir förstås av intresse för medierna. Det visar sig snabbt att den
mördade mannen var homosexuell, och de två männen som greps som misstänkta
tycktes ha haft tydliga islamistiska trosuppfattningar om att homosexualitet
var någonting dåligt.
Trots att polisen inte vill säga om man ser detta som ett
möjligt motiv så rapporterar flera medier, bland annat Aftonbladet, information
om detta. I deras mening handlar det inte om att spekulera,
utan om att ge offret och de misstänkta identiteter. Ju mer man som läsare vet
om människorna i fråga, desto mer känslor får vi och desto högre värde får
således nyheten.
Men som en av de 17 etiska riktlinjerna (publicitetsregel
nummer 10) för publicering säger:
”Framhäv
inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk
tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse
i sammanhanget och är missaktande.”
Hur man än vrider och vänder på saken är det känsliga ämnen,
och är då berättelsen så viktig att risken för att extrema åsikter och fördomar
uppkommer ska åsidosättas? Det är givet att folk börjar spekulera om man i
samma text nämner att offret var aktiv på forum angående homosexualitet, och
att en av förövarna hade en blogg med inlägg mot homosexualitet. Vatten på
kvarnen för alla som söker ytterligare ”argument” för sin fördomsfullhet.
Medan Aftonbladet gör detta gör Sydsvenskan det motsatta:
säger ingenting alls om det. Inom vissa rörelser dyker påståenden upp om
Sydsvenskan mörkar informationen. Jonas Nyrén på Sydsvenskan svarar med att
istället kalla det: ”att veta vad det är man skriver”, vilket i min mening är
ett vettigt sätt att se på saken. Om man inom polisen ville totalt avfärda
eller kunna tänka sig att det
handlade om hatbrott var oklart, men det alla förstod var att det inte
var säkerställt. De var inte dömda för det, och därför saknade det Aftonbladet publicerade
betydelse i sammanhanget (tills vidare).
Min poäng är att vi måste få bort spekulationerna kring känsliga
ämnen - vem som utfört ett brott, vilken etnicitet eller sexualitet personerna i
fråga tillhör etc. Det tillåter oss själva och medierna att bli domare, när
informationen ofta är mycket sparsam.
Som du skriver är det vitalt för vårt samhälle att det inte är medierna utan rättsväsendet som dömer människor. Journalistiken har som främsta uppgift att berätta sanningen. Sanningen kring ett brott går inte att säkerställa innan en rättegång har ägt rum och en dom har fallit. Det är först då som journalistiken kan publicera den här typen av uppgifter.
SvaraRaderaKänsliga uppgifter om människor skapar känslor hos läsarna och detta ökar nyhetsvärdet. Det är ofrånkomligen så att Aftonbladet tjänar både pengar och läsare på att publicera dessa uppgifter. Men om det efter dom visar sig inte varit ett hatbrott förlorar dem istället väldigt mycket trovärdighet.
Frestelsen för att locka läsare kan nog var något väldig svårt som tidning att anpassa sig till. Att som tidning vilja ha många läsare är ju en självklarhet. Att veta hur man ska förhålla sig och kunna avgöra var gränsen går för val av publicering kan nog ibland ses som en nästintill omöjlig uppgift. Det är som sagt inte mediernas uppgift att döma omgivningen, utan endast att upplysa.
SvaraRaderaNågot att ha i åtanke är att Sydsvenskan har prenumeranter medan Aftonbladet säljer lösnummer. Hade Aftonbladet valt att bara skriva det som Sydsvenska valde att göra hade det bara varit ett mord som vilket annat som helst (dock fortfarande ett mord förstås). Då Sydsvenskan har prenumeranter är pressen på att var dag leverera spännande ögonuppspärrande läsning inte lika stor som hos Aftonbladet.
Håller med dig fullständigt. Att Sydsvenskan valde att inte skriva det i sin rapportering handlar absolut inte om att mörka information. Och att ta upp vissa saker om ens identitet gör att folk lätt får förutfattade meningar eftersom man inte vet resten. Det tillåter oss själva och medierna att bli domare som du skriver. Håller även med dig om att medierna vill göra sina artiklar så intresseväckande som möjligt och att det är anledningen till att många valde att involvera en av de misstänktas blogg och även offrets sexualitet. Vi vill gärna väcka känslor när vi läser något, annars blir vi ointresserade. Ett hatbrott mot en homosexuell kan väcka sådana känslor, antagligen hos de flesta. Vi alla kommer ihåg 9/11, bomber runt om i värden, och människor som spränger sig själv. Media har rapporterat mycket om extremislamister förut så att de också var det kan göra det hela väldigt intressant.
SvaraRadera