”Koski hann inte reagera förrän han ville
ha en kyss också. ’Vad i helvete?’ Koski stelnade till och försökte dra sig
undan, men geléfrisyren tog tag med bägge armarna om nacken och vred ned
huvudet på honom. Koski kokade. Efteråt hade han suddiga minnen av vad som
hänt.”
Hade man inte
vetat bättre hade orden kunnat vara från en thriller, kanske en deckare. Är det
rentav ett drama?
Christer
Berglund kallar inte sig själv författare i första hand. I sin bok I dödens väntrum samlar han flera
kriminalreportage om mord och våldtäkt, fruktansvärda män och fruktansvärda
öden. Historierna är verkliga, men språket skapar liv på ett sätt som
traditionell journalistik aldrig ens är i närheten av. Jag läser, och snabbt
förvandlas den obrydda minen till förfärad. Det svider i händerna som håller
boken. Plötsligt vet man att de fått greppa någonting spännande.
Det är
någonstans här de första frågetecknen börjar dyka upp. Det går inte att förneka
Christer Berglunds kvalitéer som reporter och berättare, men det finns perioder
då det känns som att boken är, om vi använder oss av Martin Jönssons uttryck i
förordet: ”för bra för att vara sann”. Historierna knyter samman lite för
fullständigt, de relevanta detaljerna är lite för många.
"New
Journalism is journalism that reads like fiction and rings with the
truth of
reported fact”
– Marc Weingarten
Frågan är; hur
mycket av Berglunds text kan klassas som fakta och vad är i själva verket taget
direkt ur tomma luften? I kapitlet ”Timo Koskis galna dans” (från vilket
utdraget i början av texten är tagen från) följer vi händelser tagna ur Timo
Koskis, samt den mördade Peter Karlssons, liv i realtid. Som om vi faktiskt var
där.
Utdraget beskriver
väldigt detaljerat och tydligt ett händelseförlopp. Med vittnesmål och andra
uppgifter i beräkningarna kan vi konstatera att det nog inte är långt ifrån verkligheten.
Men sa verkligen Timo Koski ”Vad i helvete?” Sa han ens någonting? Skulle
någon, inklusive Timo Koski själv, ens kunna återge en händelse så exakt som
den görs i boken? Jag har givetvis inget svar på den frågan, men min spontana
gissning är nej.
Men spelar det
ens någon roll? När det gäller de små detaljerna såsom denna kanske det inte
gör det, men Christer Berglund rör sig ändå på styva linan. För att hålla
verklighetsförankringen och inte falla djupt ner i allt för grumlig fiktion krävs
den perfekta balansen. Berglund står dock genomgående stadigt. Som läsare
skadar det inte att vara medveten om eventuella tillägg och förskönade
omständigheter, men reportagen är ändå tillräckligt trovärdiga för att bli
läsvärda som verklighetsbaserade berättelser.
Det finns en
fara i att som reporter beblanda sig allt för mycket med fiktion. En person kan
lätt bli karikatyrer av deras riktiga jag om man förändrar deras historier för
mycket; en berättelse förvrängs för mycket.
Samtidigt finns
det också en kanske ännu större fara
i att vara allt för strikt i sitt berättande. Får vi inga djupgående inblickar
i verkliga händelser såsom mord eller våldtäkter riskerar vi att bli likgiltiga
inför dem. Genom nyhetsartiklar och inslag i TV och på radio får vi sällan en
sådan fullständig bild av de inblandade personerna som den Christer Berglund
ger oss. Vi lär aldrig känna människorna, så vi slutar bry oss.
Bryggan mellan
journalistik och litteratur behövs. Christer Berglund behövs. Han är, som Martin
Jönsson uttrycker det, en verklighetsartist. Hans bild av verkligheten som
beskrivs i reportagen är hård och kall, men i högsta grad levande och aktiv. Bilden
av människorna byggs inte upp genom faktarabblande och bakgrundshistorier, utan
av scener som målar skeenden istället för att enbart beskriva dem.
Jag känner ofta
själv när jag läser en tidning eller ser på TV-nyheter att cyniska,
pessimistiska tankar frodas inom mig. Tankar om att världen skulle vara en
dålig plats att leva i, på grund av allt elände och alla tragedier. Christer
Berglund gör, som journalist, inga försök att få världen att verka bättre än
vad den är. Men han lyckas i sina texter att ta fram människan bakom eländet i
världen, och det är mycket större än vad man först kanske tror. Men så läser
man boken, och så känner man att man fått en större insikt. Fiktion eller ej,
men jag har plötsligt börjat bry mig.
Givetvis finns
det en plats för den traditionella, till 100%, faktabaserade och
verklighetstrogna journalistiken. Men utöver det behöver vi också känna att vi
på riktigt kan beröras av journalistiken, inte bara chockeras eller bli arga.
Den litterära journalistiken, det man ibland kallar ”The New Journalism”, ser
jag på med positiv blick. Och än svider det i händerna.
