Etik i medierna - berättelsen, hatet och spekulationerna

När vi vet att vi har en bra nyhet, en bra berättelse, att skriva om vill vi göra den så intresseväckande som möjligt. All information som är relevant och intressant vill vi förstås ha med när vi skriver vår artikel. Men givetvis går det inte att skriva vad som helst, och här kommer mediernas etik in i bilden.

Medierna i P1 tar den 31 januari 2009 upp frågan om mordet på en man i Malmö kring jul ett par veckor tidigare. Mord rapporteras om ofta, så omständigheter som skulle ge detta specifika mord ett ännu större nyhetsvärde blir förstås av intresse för medierna. Det visar sig snabbt att den mördade mannen var homosexuell, och de två männen som greps som misstänkta tycktes ha haft tydliga islamistiska trosuppfattningar om att homosexualitet var någonting dåligt.

Trots att polisen inte vill säga om man ser detta som ett möjligt motiv så rapporterar flera medier, bland annat Aftonbladet, information om detta. I deras mening handlar det inte om att spekulera, utan om att ge offret och de misstänkta identiteter. Ju mer man som läsare vet om människorna i fråga, desto mer känslor får vi och desto högre värde får således nyheten.

Men som en av de 17 etiska riktlinjerna (publicitetsregel nummer 10) för publicering säger:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Hur man än vrider och vänder på saken är det känsliga ämnen, och är då berättelsen så viktig att risken för att extrema åsikter och fördomar uppkommer ska åsidosättas? Det är givet att folk börjar spekulera om man i samma text nämner att offret var aktiv på forum angående homosexualitet, och att en av förövarna hade en blogg med inlägg mot homosexualitet. Vatten på kvarnen för alla som söker ytterligare ”argument” för sin fördomsfullhet.

Medan Aftonbladet gör detta gör Sydsvenskan det motsatta: säger ingenting alls om det. Inom vissa rörelser dyker påståenden upp om Sydsvenskan mörkar informationen. Jonas Nyrén på Sydsvenskan svarar med att istället kalla det: ”att veta vad det är man skriver”, vilket i min mening är ett vettigt sätt att se på saken. Om man inom polisen ville totalt avfärda eller kunna tänka sig att det handlade om hatbrott var oklart, men det alla förstod var att det inte var säkerställt. De var inte dömda för det, och därför saknade det Aftonbladet publicerade betydelse i sammanhanget (tills vidare).

Min poäng är att vi måste få bort spekulationerna kring känsliga ämnen - vem som utfört ett brott, vilken etnicitet eller sexualitet personerna i fråga tillhör etc. Det tillåter oss själva och medierna att bli domare, när informationen ofta är mycket sparsam.

Få av oss har förmågan eller kunskapen att göra kloka bedömningar i de lägena.

Nyhetsvärdering - det ska kännas att få veta

Det finns en tanke bakom allt vi gör, inte minst inom mediabranschen och vilka nyheter och ämnen redaktörer och journalister väljer att prioritera till sina nyhetsflöden. Tanken i fråga grundar sig i vad som i nuläget intresserar oss, och vad som allra helst ska få oss att öppna plånboken för att få läsa mer om det.

Världen är föränderlig, och vad som intresserar oss idag kanske inte gör det imorgon. Men vi har alltid, som de i grunden sociala varelser vi är, haft ett behov av att diskutera saker som händer i våra liv eller i andras.  En nyhet av värde är således en som inte slutar vara av betydelse efter att den har rapporterats en gång. Den måste betyda tillräckligt för att leva vidare och kunna diskutera och bilda åsikter ifrån. Dessutom måste den kunna spinnas vidare på, om nya uppgifter framkommer eller om vi får nya uttalanden kring uppgifterna.

Håkan Hvitfelt har i sin medieforskning tagit fram en teori för hur medierna resonerar kring nyhetsvärdering. Han menar att chanserna att en nyhetsartikel blir publicerad ökar om den behandlar:

”(1) Politik, ekonomi samt brott och olyckor
(2) och om det är ett kort geografiskt eller kulturellt avstånd
(3) till händelser och förhållanden
(4) som är sensationella eller överraskande
(5) handlar om enskilda elitpersoner
(6) som beskrivs tillräckligt enkelt
(7) men är viktiga och relevanta,
(8) utspelar sig under kort tid som en del av ett tema,
(9) har negativa inslag
(10) och elitpersoner som källa” 

En nyhet som behandlar ett antal av dessa, och som även fungerar angående det jag själv nämnde ovan är nyheten om resultaten från en barometer kring företag i Sverige och deras anseende, som presenterades av Nordic Brand Academy (Länk). Vilket som i den specifike läsarens ögon har minst anseende är förstås diskutabelt, och nyheten intresserar eftersom företagen i fråga påverkar oss. Att försöka få fram ett uttalande från någon representant för exempelvis Ryanair, som var det minst ansedda i barometern, kan göra det möjligt att spinna vidare på nyheten och således skapa nya artiklar och nya diskussioner.

Vi kan också konstatera att den enligt Hvitfelts teori behandlar (2), (3), (6) och (9). Även flera övriga av punkterna går att diskutera om den passar in på.

Nyheten påvisar också någonting annat som förföljer hela nyhetsflödet: vi älskar drama och vi älskar konflikter. En lycklig nyhetshistoria, precis som konfliktfria filmer eller böcker, engagerar oss inte. ”Bragden i Berlin”, där Sveriges fotbollslandslag vände ett 4-0-underläge i halvtid mot Tyskland till 4-4, hade aldrig haft samma nyhetsvärde om matchen hade varit jämn rakt igenom. Att de 10 företag med lägst anseende får huvudnyheten - medan de 10 i topp endast fått en sidonyhet man rekommenderas klicka sig vidare till efteråt - är således helt logiskt och väl genomtänkt.

När Barack Obama kom till Sverige i förra veckan var det för honom som vilken annan dag på jobbet. Men precis som när Sverige slog tillbaka till synes övermäktiga Tyskland från en säker seger gav det en känsla av storhet att ”världens mäktigaste man” valde bort Ryssland just denna dag för att besöka lilla Sverige.

I Hvitfelts lista passar nyheten in på (1), (2), (3), (4), (5), (7) och (8). Även här går det att diskutera andra punkter, såsom om det varit några tydliga negativa inslag i rapporteringen eller om den beskrivits tillräckligt enkelt. Men det är sannerligen inte så konstigt att nyheten fått ett sådant genomslag i Sverige, om man följer denna princip.

Allt detta skapar bra nyheter; de känns in i märgen på oss, och de fungerar även precis som namnet antyder: De presenterar någonting nytt, och vi känner för att det inte var vad vi hade förväntat oss. Hur fruktansvärd ännu en självmordsbombning i Mellanöstern än skulle vara så hamnar den ändå inte på förstasidorna, för det har hänt förut och till viss del förlamat våra känslor, om en liknande händelse inträffar igen den närmaste tiden.

Där ligger också balansen för en redaktion när en nyhet ska värderas. Vissa händelser alstrar inte samma känslostormar som andra, men de kan ändå vara viktiga för samhället i stort att känna till. Utan den faktorn landar vi i en sensationsjournalistik där det faktum att Obama skrattade åt ett av drottning Silvias skämt skulle kunna anses vara av större nyhetsvärde än att han tidigare under dagen tydliggjorde sin ståndpunkt kring militära aktioner i Syrien.

Lyckligtvis var det bara Aftonbladet som ansåg det förstnämnda vara värt att rapportera kring.