måndag 2 december 2013

The Element of Journalism - att kunna berätta sanningen i demokratins namn

SVT-programledaren lyckas nästan få tyst på dagens debattdeltagare, och innan programmet är slut så ber hon mig hemma i TV-soffan att fortsätta diskussionen på nätet. Idén att vi aktivt skulle kunna uttrycka åsikter och sprida information om sådana viktiga saker, utan att exempelvis gå med i något parti eller skriva insändare i tidningen, är relativt ny. I ett samhälle där det dag för dag öppnas nya broar, nya sätt att nå ut, så kan vem som helst med en dator eller annan uppkopplad teknisk pryl berätta och tycka i demokratins namn.

”It is difficult, in looking back, even to separate the concept of journalism from the concept of creating community and later democracy. Journalism is so fundamental to that purpose that, as we will see, societies that want to suppress freedom must first suppress the press.”
I The Element of Journalism av Bill Kovach och Tom Rosenstiel försöker de sätta fingret på vad det näst intill odefinierbara ”journalistik” egentligen är. Hur påverkar dess existens samhället, och hur utvecklas samhället i samband med att journalistiken utvecklas och breddas?

Det stora ledordet inom ”gammelmedia” – tidningar, radio och TV – är just nu förnya. Idag har de flesta dagstidningarna egna webbsidor, ofta tajt ihopkopplade med sociala medier. Man kan dela artiklar och krönikor på Facebook, Twitter osv. och således låta det som redaktionerna publicerar vara en startpunkt, en katalysator, för fortsatta debatter. Man konkurrerar inte med sociala medier, utan ämnar vara en del av den.

Andra pratar om förbättra. Där medieredaktioner ofta kan stävjas av skrivna eller oskrivna regler så finns det lite som stoppar sociala medier från att sprida nyheter likt en löpeld. Det är så gott som omöjligt för gammelmedierna att kunna vara först med allt. Istället vill man vara bättre; mer korrekta, mer välformulerade, mer på djupet. Tidskrifter inom exempelvis film och spel, vars målgrupp oftast håller sig väl uppdaterade via sociala medier, har fått hitta nya vägar när deras periodbaserade publicering inte kan erbjuda de senaste nyheterna inom rimlig tid: Fördjupningar, reportage, analyser.

Men den kanske starkaste faktorn i denna moderna journalistik är kändisarna. Dagens journalist är sällan enbart en anonym budbärare av information, utan profiler. De florerar i sociala medier, på bloggar. Kvällstidningar såsom Aftonbladet och Expressen utnyttjar möjligheten att sälja mer genom att ta in profiler och låter dem skriva för deras tidning. Men här utmynnar det ofta i journalistik som inte sällan är rent tyckande. Det är således svårt att känna förtroende för de nya journalistprofiler, vars påstådda fakta mycket väl kan vara starkt vinklad eller där de bortsett från andra fakta som talar mot deras åsikt.

”Journalism’s first loyalty is to citizens.”

Givetvis är det positivt att fler får möjlighet att uttrycka sina tankar. Det är ju trots det demokrati handlar om i grunden. Men strukturen de sociala medierna är uppbyggda av kan missbrukas. Objektiva texter av hög kvalité blir snabbt översköljda av det kontroversiella och starkt åsiktsbildande som lockar många likes och delningar, och risken är att fokuset hamnar lite för mycket på skribenten (”Vad ska hon skriva för konstigheter härnäst?”) och lite för lite på att det de faktiskt skriver är av kvalité och bygger på någonting trovärdigt.

Men självklart finns det motpoler till detta. Statlig media såsom SVT och SR, samt dagstidningar såsom DN och SvD, försöker bygga en publik och förtroende genom att upprätthålla kvalité. Det går givetvis att både dela och ”gilla” artiklarna, men sanningen går alltid först. Fox News-mentaliteten, som diskuteras i The Element of Journalism; att konstant vrida och vända på sanningen tills den passar sina egna syften, är farlig. Det är det skinande exemplet på när saker och ting har gått för långt.

Om vi inte vårdar lusten att gilla och dela; inte ser saker på ett objektivt sätt, så hamnar vi lätt där. Det snabba och lättdelade har sin plats i demokratin, för det har ju aldrig varit så enkelt att berätta och tycka i demokratins namn. Men se då till att främja kvalité, men framförallt sanningen. Det är viktigaste journalistiken har.

fredag 1 november 2013

När blir journalistik fiktion? - I dödens väntrum

”Koski hann inte reagera förrän han ville ha en kyss också. ’Vad i helvete?’ Koski stelnade till och försökte dra sig undan, men geléfrisyren tog tag med bägge armarna om nacken och vred ned huvudet på honom. Koski kokade. Efteråt hade han suddiga minnen av vad som hänt.”
Hade man inte vetat bättre hade orden kunnat vara från en thriller, kanske en deckare. Är det rentav ett drama?

Christer Berglund kallar inte sig själv författare i första hand. I sin bok I dödens väntrum samlar han flera kriminalreportage om mord och våldtäkt, fruktansvärda män och fruktansvärda öden. Historierna är verkliga, men språket skapar liv på ett sätt som traditionell journalistik aldrig ens är i närheten av. Jag läser, och snabbt förvandlas den obrydda minen till förfärad. Det svider i händerna som håller boken. Plötsligt vet man att de fått greppa någonting spännande.

Det är någonstans här de första frågetecknen börjar dyka upp. Det går inte att förneka Christer Berglunds kvalitéer som reporter och berättare, men det finns perioder då det känns som att boken är, om vi använder oss av Martin Jönssons uttryck i förordet: ”för bra för att vara sann”. Historierna knyter samman lite för fullständigt, de relevanta detaljerna är lite för många.

"New Journalism is journalism that reads like fiction and rings with the
                      truth of reported fact” 
– Marc Weingarten


Frågan är; hur mycket av Berglunds text kan klassas som fakta och vad är i själva verket taget direkt ur tomma luften? I kapitlet ”Timo Koskis galna dans” (från vilket utdraget i början av texten är tagen från) följer vi händelser tagna ur Timo Koskis, samt den mördade Peter Karlssons, liv i realtid. Som om vi faktiskt var där.

Utdraget beskriver väldigt detaljerat och tydligt ett händelseförlopp. Med vittnesmål och andra uppgifter i beräkningarna kan vi konstatera att det nog inte är långt ifrån verkligheten. Men sa verkligen Timo Koski ”Vad i helvete?” Sa han ens någonting? Skulle någon, inklusive Timo Koski själv, ens kunna återge en händelse så exakt som den görs i boken? Jag har givetvis inget svar på den frågan, men min spontana gissning är nej.

Men spelar det ens någon roll? När det gäller de små detaljerna såsom denna kanske det inte gör det, men Christer Berglund rör sig ändå på styva linan. För att hålla verklighetsförankringen och inte falla djupt ner i allt för grumlig fiktion krävs den perfekta balansen. Berglund står dock genomgående stadigt. Som läsare skadar det inte att vara medveten om eventuella tillägg och förskönade omständigheter, men reportagen är ändå tillräckligt trovärdiga för att bli läsvärda som verklighetsbaserade berättelser.

Det finns en fara i att som reporter beblanda sig allt för mycket med fiktion. En person kan lätt bli karikatyrer av deras riktiga jag om man förändrar deras historier för mycket; en berättelse förvrängs för mycket.

Samtidigt finns det också en kanske ännu större fara i att vara allt för strikt i sitt berättande. Får vi inga djupgående inblickar i verkliga händelser såsom mord eller våldtäkter riskerar vi att bli likgiltiga inför dem. Genom nyhetsartiklar och inslag i TV och på radio får vi sällan en sådan fullständig bild av de inblandade personerna som den Christer Berglund ger oss. Vi lär aldrig känna människorna, så vi slutar bry oss.

Bryggan mellan journalistik och litteratur behövs. Christer Berglund behövs. Han är, som Martin Jönsson uttrycker det, en verklighetsartist. Hans bild av verkligheten som beskrivs i reportagen är hård och kall, men i högsta grad levande och aktiv. Bilden av människorna byggs inte upp genom faktarabblande och bakgrundshistorier, utan av scener som målar skeenden istället för att enbart beskriva dem.

Jag känner ofta själv när jag läser en tidning eller ser på TV-nyheter att cyniska, pessimistiska tankar frodas inom mig. Tankar om att världen skulle vara en dålig plats att leva i, på grund av allt elände och alla tragedier. Christer Berglund gör, som journalist, inga försök att få världen att verka bättre än vad den är. Men han lyckas i sina texter att ta fram människan bakom eländet i världen, och det är mycket större än vad man först kanske tror. Men så läser man boken, och så känner man att man fått en större insikt. Fiktion eller ej, men jag har plötsligt börjat bry mig.


Givetvis finns det en plats för den traditionella, till 100%, faktabaserade och verklighetstrogna journalistiken. Men utöver det behöver vi också känna att vi på riktigt kan beröras av journalistiken, inte bara chockeras eller bli arga. Den litterära journalistiken, det man ibland kallar ”The New Journalism”, ser jag på med positiv blick. Och än svider det i händerna.

måndag 30 september 2013

Etik i medierna - berättelsen, hatet och spekulationerna

När vi vet att vi har en bra nyhet, en bra berättelse, att skriva om vill vi göra den så intresseväckande som möjligt. All information som är relevant och intressant vill vi förstås ha med när vi skriver vår artikel. Men givetvis går det inte att skriva vad som helst, och här kommer mediernas etik in i bilden.

Medierna i P1 tar den 31 januari 2009 upp frågan om mordet på en man i Malmö kring jul ett par veckor tidigare. Mord rapporteras om ofta, så omständigheter som skulle ge detta specifika mord ett ännu större nyhetsvärde blir förstås av intresse för medierna. Det visar sig snabbt att den mördade mannen var homosexuell, och de två männen som greps som misstänkta tycktes ha haft tydliga islamistiska trosuppfattningar om att homosexualitet var någonting dåligt.

Trots att polisen inte vill säga om man ser detta som ett möjligt motiv så rapporterar flera medier, bland annat Aftonbladet, information om detta. I deras mening handlar det inte om att spekulera, utan om att ge offret och de misstänkta identiteter. Ju mer man som läsare vet om människorna i fråga, desto mer känslor får vi och desto högre värde får således nyheten.

Men som en av de 17 etiska riktlinjerna (publicitetsregel nummer 10) för publicering säger:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Hur man än vrider och vänder på saken är det känsliga ämnen, och är då berättelsen så viktig att risken för att extrema åsikter och fördomar uppkommer ska åsidosättas? Det är givet att folk börjar spekulera om man i samma text nämner att offret var aktiv på forum angående homosexualitet, och att en av förövarna hade en blogg med inlägg mot homosexualitet. Vatten på kvarnen för alla som söker ytterligare ”argument” för sin fördomsfullhet.

Medan Aftonbladet gör detta gör Sydsvenskan det motsatta: säger ingenting alls om det. Inom vissa rörelser dyker påståenden upp om Sydsvenskan mörkar informationen. Jonas Nyrén på Sydsvenskan svarar med att istället kalla det: ”att veta vad det är man skriver”, vilket i min mening är ett vettigt sätt att se på saken. Om man inom polisen ville totalt avfärda eller kunna tänka sig att det handlade om hatbrott var oklart, men det alla förstod var att det inte var säkerställt. De var inte dömda för det, och därför saknade det Aftonbladet publicerade betydelse i sammanhanget (tills vidare).

Min poäng är att vi måste få bort spekulationerna kring känsliga ämnen - vem som utfört ett brott, vilken etnicitet eller sexualitet personerna i fråga tillhör etc. Det tillåter oss själva och medierna att bli domare, när informationen ofta är mycket sparsam.

Få av oss har förmågan eller kunskapen att göra kloka bedömningar i de lägena.

fredag 13 september 2013

Nyhetsvärdering - det ska kännas att få veta

Det finns en tanke bakom allt vi gör, inte minst inom mediabranschen och vilka nyheter och ämnen redaktörer och journalister väljer att prioritera till sina nyhetsflöden. Tanken i fråga grundar sig i vad som i nuläget intresserar oss, och vad som allra helst ska få oss att öppna plånboken för att få läsa mer om det.

Världen är föränderlig, och vad som intresserar oss idag kanske inte gör det imorgon. Men vi har alltid, som de i grunden sociala varelser vi är, haft ett behov av att diskutera saker som händer i våra liv eller i andras.  En nyhet av värde är således en som inte slutar vara av betydelse efter att den har rapporterats en gång. Den måste betyda tillräckligt för att leva vidare och kunna diskutera och bilda åsikter ifrån. Dessutom måste den kunna spinnas vidare på, om nya uppgifter framkommer eller om vi får nya uttalanden kring uppgifterna.

Håkan Hvitfelt har i sin medieforskning tagit fram en teori för hur medierna resonerar kring nyhetsvärdering. Han menar att chanserna att en nyhetsartikel blir publicerad ökar om den behandlar:

”(1) Politik, ekonomi samt brott och olyckor
(2) och om det är ett kort geografiskt eller kulturellt avstånd
(3) till händelser och förhållanden
(4) som är sensationella eller överraskande
(5) handlar om enskilda elitpersoner
(6) som beskrivs tillräckligt enkelt
(7) men är viktiga och relevanta,
(8) utspelar sig under kort tid som en del av ett tema,
(9) har negativa inslag
(10) och elitpersoner som källa” 

En nyhet som behandlar ett antal av dessa, och som även fungerar angående det jag själv nämnde ovan är nyheten om resultaten från en barometer kring företag i Sverige och deras anseende, som presenterades av Nordic Brand Academy (Länk). Vilket som i den specifike läsarens ögon har minst anseende är förstås diskutabelt, och nyheten intresserar eftersom företagen i fråga påverkar oss. Att försöka få fram ett uttalande från någon representant för exempelvis Ryanair, som var det minst ansedda i barometern, kan göra det möjligt att spinna vidare på nyheten och således skapa nya artiklar och nya diskussioner.

Vi kan också konstatera att den enligt Hvitfelts teori behandlar (2), (3), (6) och (9). Även flera övriga av punkterna går att diskutera om den passar in på.

Nyheten påvisar också någonting annat som förföljer hela nyhetsflödet: vi älskar drama och vi älskar konflikter. En lycklig nyhetshistoria, precis som konfliktfria filmer eller böcker, engagerar oss inte. ”Bragden i Berlin”, där Sveriges fotbollslandslag vände ett 4-0-underläge i halvtid mot Tyskland till 4-4, hade aldrig haft samma nyhetsvärde om matchen hade varit jämn rakt igenom. Att de 10 företag med lägst anseende får huvudnyheten - medan de 10 i topp endast fått en sidonyhet man rekommenderas klicka sig vidare till efteråt - är således helt logiskt och väl genomtänkt.

När Barack Obama kom till Sverige i förra veckan var det för honom som vilken annan dag på jobbet. Men precis som när Sverige slog tillbaka till synes övermäktiga Tyskland från en säker seger gav det en känsla av storhet att ”världens mäktigaste man” valde bort Ryssland just denna dag för att besöka lilla Sverige.


I Hvitfelts lista passar nyheten in på (1), (2), (3), (4), (5), (7) och (8). Även här går det att diskutera andra punkter, såsom om det varit några tydliga negativa inslag i rapporteringen eller om den beskrivits tillräckligt enkelt. Men det är sannerligen inte så konstigt att nyheten fått ett sådant genomslag i Sverige, om man följer denna princip.

Allt detta skapar bra nyheter; de känns in i märgen på oss, och de fungerar även precis som namnet antyder: De presenterar någonting nytt, och vi känner för att det inte var vad vi hade förväntat oss. Hur fruktansvärd ännu en självmordsbombning i Mellanöstern än skulle vara så hamnar den ändå inte på förstasidorna, för det har hänt förut och till viss del förlamat våra känslor, om en liknande händelse inträffar igen den närmaste tiden.

Där ligger också balansen för en redaktion när en nyhet ska värderas. Vissa händelser alstrar inte samma känslostormar som andra, men de kan ändå vara viktiga för samhället i stort att känna till. Utan den faktorn landar vi i en sensationsjournalistik där det faktum att Obama skrattade åt ett av drottning Silvias skämt skulle kunna anses vara av större nyhetsvärde än att han tidigare under dagen tydliggjorde sin ståndpunkt kring militära aktioner i Syrien.

Lyckligtvis var det bara Aftonbladet som ansåg det förstnämnda vara värt att rapportera kring.